Föreläsningar i maj och juni

Första halvan av maj har varit spännande, med framträdanden både i Växjö och Varberg.

Till Växjö var jag inbjuden av Universitetskyrkan, Equmeniakyrkan och Svenska Kyrkan till en föreläsning i samband med stadens Pride-firande. Det var fint att se hur Växjö visade sitt stöd för hbtq-personer genom pyntade skyltfönster och regnbågsflaggor. Till Equmeniakyrkan, där föreläsningen hölls, kom ett tjugotal personer. Jag berättade om mina tidigare försök att bli kvitt min homosexuella läggning, om hur den processen gjorde mig sjuk, om friheten i att till sist kapitulera inför en förälskelse och om kampen för att få ihop min kristna tro med en acceptans av min egen identitet och längtan efter att dela livet med någon av samma kön. Många uttryckte uppskattning efteråt. Det är fantastiskt roligt att min berättelse tas emot på det sättet, med uppriktigt intresse, ödmjukhet och välvilja. Stort tack för inbjudan! Jag kommer gärna tillbaka.

Sedan bar det av till Varberg för en författarfrukost i Håstenskyrkan (Equmeniakyrkan), där jag delade min berättelse. Det blev ett fint samtal kring frukostbordet, där 7-8 personer hade samlats. Den lilla gruppen gjorde det möjligt att ha ett närmare samtal med varandra än vanligt, vilket jag uppskattade. Även i Varberg möttes jag av glad uppmuntran och intresse. Stort tack till Håstenskyrkan för detta tillfälle!


Nu är det dags för mig att ladda batterierna inför Juni. Redan nu kan jag avslöja att jag återkommer till Fässbergs kyrka i Mölndal torsdagen den 16 juni på kvällen. Den här gången blir det en föreläsning kring samkönade relationer och bibeltolkning. Mer info kommer… Notera datumet i kalendern, så hoppas jag att vi ses!

Anton

Författarfrukost i Varberg

Nu på lördag, den 14 maj, kommer jag till Håstenskyrkan i Varberg för att delta i en författarfrukost. Kom gärna dit, ät frukost och ta del av min berättelse. Det kommer också att finnas böcker att köpa till ett bra pris.

Jag kommer att berätta utifrån boken ”Välkommen in i min garderob” om att vara kristen och homosexuell i en konservativ och karismatisk frikyrklig miljö, om mina smärtsamma erfarenheter av så kallad omvändelseterapi, om det jag förlorade när jag till slut kapitulerade inför en förälskelse och om det nya hoppet jag vann. Till sist kommer jag att säga något om vilka attityder jag önskar skulle finnas inom kyrkorna, för att homo- och bisexuella i större utsträckning ska få möjlighet att leva odelade liv, där både tron och sexualiteten får plats.

Det kommer att finnas möjlighet att ställa frågor, så ta med dig dina funderingar och kom till Håstenskyrkan på lördag. Välkommen!


När: Lördag 14 maj, 9:00-11:00 (frukost serveras 8:45)
Var: Håstenskyrkan
(Equmeniakyrkan), Håstens torg, Varberg
Kostnad frukost: 60 kr

Ingen föranmälan

Föreläsning i Växjö – 10 maj

Så har det äntligen blivit dags för mig att besöka Växjö. Det kommer att bli under Prideveckan, tisdagen den 10 maj, då jag är inbjuden av Universitetskyrkan för att berätta utifrån boken ”Välkommen in i min garderob” om mina erfarenheter av att komma ut som homosexuell i en frikyrklig miljö där det var otänkbart att bejaka samkönade relationer.

Under kvällen kommer jag att berätta om mina försök att genom så kallad ”omvändelseterapi” förändra min sexuella läggning, om vad jag förlorade när jag till slut gav efter för en förälskelse, och om det nya hoppet jag vann. Jag kommer också säga någonting om vilka förändringar jag skulle vilja se i kristna församlingars bemötande av hbtq-personer. Förhoppningsvis kan det sedan ligga till grund för ett spännande samtal på slutet då det ges möjlighet att ställa frågor och vi får en chans att resonera tillsammans en stund kring sexuell identitet i förhållande till kristen tro.


Tisdagen den 10 maj kl 18:30
Equmeniakyrkan, Bergövägen 2, Växjö

Ingen föranmälan – Fri entré

Det kommer finnas möjlighet för den som vill att köpa böckerna ”Välkommen in i min garderob” och ”En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderande församling”. Betalning för böcker sker via Swish.


Rapport om omvändelseförsök mot HBTQ-personer

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har färdigställt sin rapport om så kallade ”omvändelseförsök”, på uppdrag av regeringen. Där framkommer att en stor del av unga hbtq-personer i Sverige upplever att de i olika mån och på olika sätt pressas att förändra sin sexuella läggning, något som vi sedan länge vet skapar stort lidande. MUCF föreslår en utredning som ska titta på möjligheten att införa speciell lagstiftning för att komma till rätta med omvändelseförsöken.

Personligen har jag, som vissa av er kanske har läst i intervjuer, uttryckt en tvådelad känsla inför utsikten att det kan komma ett förbud på det här området. I grund och botten är jag helt med på att omvändelseterapi inte borde förekomma, och är glad att frågan lyfts.

Ett krux i sammanhanget är dock, vilket rapporten också påpekar, att det inte finns någon allmändefinition av ”omvändelseterapi” och att det tolkas olika snävt av olika aktörer. MUCF vill helst använda begreppet omvändelse-försök, och definierar det som: ”försök att få någon att förändra, permanent dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet eller uttrycka kön på det sätt personen själv vill”. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklas och vad en eventuell utredning kommer fram till. Vad innebär till exempel ”försök att få någon att… avstå från av leva i enlighet med sin sexuella läggning”? Betyder det att en pastor eller präst inte får predika avhållsamhet? Eller är det en alltför snäv tolkning? Själva skriver MUCF att ”en utredning bör även få i uppdrag att utarbeta en lämplig definition av omvändelseförsök i en eventuell lagstiftning och utreda hur lagstiftning kan utformas för att vara förenlig med mänskliga rättigheter, inklusive religionsfriheten.” Det låter bra. Hoppas denna ambition får genomslag och att samhället kan hitta ett sätt att ge adekvat stöd åt dem som utsätts för omvändelseterapi (vilket FN jämställer med tortyr!).

Min andra tveksamhet, som jag hoppas att e utredning tar hänsyn till, är hur ett förbud skulle påverka dem som utsätts för omvändelseförsök. Kan vi förvända oss att det gör livet enklare för dem? Finns det risk att de blir utsatta ännu mer i hemlighet och att pressen på att inte ange förövarna ökar? Förövarna kan i en församlingskontext vara nära vänner, föräldrar, andliga ledare och släktingar. Det här tål att funderas på. Det viktigaste i sammanhanget är ju att de som utsätts för, eller skulle ha utsatts för, kränkande och traumatiserande omvändelseförsök faktiskt blir hjälpta, förstår hur skadlig praktiken är, vet vart de kan vända sig, vilka rättigheter de har, och att de faktiskt våga ta steget att prata om sina erfarenheter med någon som kan hjälpa. Det måste också tas i beaktning att känslan av att vilja bekämpa sin sexuells läggning kan komma inifrån en själv, och att det måste kännas okej att få erkänna den upplevelsen och säga: ”jag vill inte vara sådan här”. Det finns annars en risk för att samhället blir ”dem som ändå inte förstår min upplevelse och tar den på allvar”. Så går kanske en ung hbtq-person istället med sin upplevelse till någon som hen tycker förstår, till exempel en religiös ledare som tror att sexuell läggning går att ”bota”. Ja, det är inta en enkel sak detta.

Till syvende och sist är det bra att detta lyfts fram på agendan. Nu är det tid att lyssna på deras berättelser som detta berör!

Anton Lundholm

Tidningsartiklar och release-kvällar

Ja, det är mycket på tapeten för tillfället. Jag har den senaste tiden medverkat i två olika tidningsintervjuer, i Göteborgsposten och QX, med anledning av den statliga utredningen kring ett eventuellt förbud mot så kallad ”omvändelseterapi”. QX har också valt att ta in ”Välkommen in i min garderob” i sin webbshop, vilket känns väldigt roligt.

Personligen hoppas jag att fler ska hitta till, och vilja ta del av, min berättelse. Framför allt vore det glädjande om fler började fundera på ett balanserat och konstruktivt sätt kring hbtqi och väckelsekristendom. Tänk om karismatisk andlighet, hög bibelsyn och gospel-lovsånger inte automatiskt skulle behöva förknippas med ett avståndstagande från hbtgi-personers längtan, tro, relationer och liv…

Jag är nöjd med båda tidningsintervjuerna, även om jag tycker att QX-artikeln blev snäppet bättre. Det är en speciell situation att berätta om sitt liv i mediala kanaler. Jag vill ju att det ska bli så rätt som möjligt, samtidigt som jag försöker ha en stor förståelse för att det alltid är fråga om tolkningar som någon annan gör av mitt liv. Journalisten skriver ju efter att att ha sett på mig genom just sina personliga glasögon, såklart. På det sättet är det inta bara min berättelse som kommer fram, utan också journalistens tolkning av den. Så måste det vara, tänker jag. Att det också blir en något grovhuggen och förenklad version av sanningen som kommer fram i en kortare text, har jag förståelse för. Jag skriver ju själv, och har dessutom arbetstränat på en tidningsredaktion. Trots det kan jag känna ett visst obehag när jag läser mina egna spontana ord och formuleringar på pränt i efterhand, och är inte alltid jättenöjd. Var det verkligen ”hundratals” deltagare på det där mötet jag nämnde? Var det kanske hundra? Eller tvåhundra? Minst femtio måste det väl ändå ha varit… eller?

Det är också mycket som pågår just nu när det gäller den nya boken, antologin ”En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderande församling”. Redan ikväll går den första av två releasekvällar av stapeln i Betlehemskyrkan i Göteborg. (Kvällen kommer att livesändas HÄR.) Nästa tillfälle är i Immanuelskyrkan i Stockholm den 10 mars. (Den kvällen livesänds HÄR.) Under dessa kvällar kommer vi att få lyssna till samtal med några av författarna kring bokens budskap, höra läsningar ur boken, köpa fika och njuta av livemusik. Det kommer också att finnas möjlighet att köpa böcker till ett bra pris. Själv kommer jag att medverka under kvällen i Stockholm. Jag hoppas att vi ses där!

EN ENDA KROPP

Så var det äntligen dags för boksläpp!

Från och med idag finns antologin En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderade församling att köpa i bokhandlarna. Vi är många som har arbetat tillsammans med den här boken, och jag är stolt att få vara en del av projektet.

Sofia fogelström (präst) och jag har tillsammans skrivit kapitlet Det som hände var att jag blev kär – en brevväxling om att komma ut som hbtq-person i en kyrklig miljö. Där samtalar vi med varandra, ställer frågor och resonerar kring hur det kan vara att inte följa hetero-normen som kristen i en församlingsmiljö.

Allt som allt är det sjutton skribenter från en rad olika samfund (Pingst, EFS, Equmeniakyrkan, EFK och Svenska kyrkan) som medverkar i boken:

Köp En enda kropp från Argument förlags näthandel (öppnas i ny flik) och använd koden ”REGNBÅGE” så får du rabatterat pris 179.- (ord. pris 198.-)

Studieförbundet Sensus har tagit fram ett samtalsmaterial till boken, som finns att tillgå HÄR (öppnas i ny flik).

Samkönade relationer och äktenskap i frikyrkorna

Idag publicerar tidningen Dagen ett dokument om samkönade relationer och äktenskap i de svenska frikyrkorna. Jag medverkar med mina reflektioner kring de samtal och diskussioner som förs just nu. Självklart finns det mycket att säga, och frågorna är långt ifrån färdigbehandlade. Jag misstänker personligen, vilket jag också säger i artikeln, att vi som är homosexuella och frikyrkligt kristna gör bäst i att förbereda oss på en intensifierad debatt under åren som kommer. Det kan bli plågsamt, men det gäller att hålla hjärtat varmt och huvudet kallt. För egen del vill jag gärna tänka att det inte handlar om att vinna diskussioner, utan om att visa vilka vi är, vara öppna och ärliga med våra erfarenheter, tankar, tro och tvivel, ödmjuka och tålmodigt respektfulla, även när vi helst av allt vill skrika av frustration. Kom ihåg att Jesus uppmanar oss att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, och att älska dem som vi uppfattar som motståndare. Till syvende och sist har vi inga mänskliga fiender, vi är alla syskon. Låt oss inte glömma bort det, när tonläget skruvas upp och mycket står på spel.

Glädje och nåd från Gud,
önskar Anton Lundholm

Tack Mölndal!

Det blev en fin Regnbågsafton i Fässbergs kyrka, Mölndal, i lördags. Ett femtiotal närvarade under mässa och föreläsning, och ytterligare fyrtio deltog via livesändning. Själv är jag djupt imponerad av alla medverkande, och av det underbara kyrkorummet som var både inbjudande, familjärt och högtidligt. Ett stort tack till församlingen för att jag fick vara med och dela min berättelse hos er!

Jag hade också chansen att ta en titt på prideparaden som gick genom ett regnigt Göteborg under lördagseftermiddagen. Mycket glädje, trots det ruskiga vädret!

Pridetåget längs Kungsportsavenyn

Vart bär det av nästa gång? Boka en föreläsning, så ses vi i din stad 🙂

Anton Lundholm

Premiär: ”Pinsamt förälskad” (bonuskapitel)


Hej!

Ett stort tack till alla som deltog i ”Litterär salong under regnbågen” under EuroPride i Göteborg. Jag uppskattade mycket att få vara där, och tycker att det blev ett bra samtal. Tack speciellt till er som tog personlig kontakt. Jag fick med mig många uppmuntrande ord, och en och annan utmaning att ta med mig framöver. Det gläder mig mycket. Tusen tack!

Välkommen in i min garderob - bokomslagGlöm inte heller att det just nu finns ett mycket förmånligt erbjudande för den som beställer ”Välkommen in i min garderob” via webben. Endast 154 kr! Passa på att köpa ett extra exemplar till en vän, släkting eller bekant.

Nu till en premiär: här nedanför delar jag nämligen med mig av ett bonuskapitel som inte kom med i den slutliga versionen av ”Välkommen in i min garderob”. En smått pinsam berättelse som är alldeles sann, och som inträffade en kort tid efter att jag flyttade in i en studentkorridor i Stockholm för snart tio år sedan… Håll till godo!

/ Anton



 

PINSAMT FÖRÄLSKAD

Mitt studentrum ligger i en korridor på tredje våningen och det finns ingen hiss. Mödosamt kånkar jag upp möbler och kartonger med prylar, men trots min envishet går jag bet på det tunga pianot. I jakt på en hjälpande hand knackar jag försiktigt på den närmsta granndörren men ingen öppnar. Jag går vidare till nästa dörr, och fortsätter på det sättet tills jag kommit en bra bit ner i korridoren. Det är helg. Många är bortresta. Jag bestämmer mig ändå för att göra ett sista försök, knackar på ytterligare en dörr och väntar.
    Låset vrids om och en kille, något yngre än jag, tittar yrvaket ut. Mina ögon stirrar överrumplat in i det vackraste ansikte jag någonsin sett och hjärtat hoppar över några slag. Killens hår står på ända, ögonen lyser klarblå och ansiktslinjerna ger ett både vuxet och pojkaktigt intryck. I nästa sekund ser jag min egen korkade uppsyn, liksom utifrån mig själv, återtar fattningen och frågar om killen i dörren kan hjälpa mig att bära upp mitt piano. Motvilligt drar han på sig ett par frottétofflor och följer efter mig ut i korridoren och nedför trapporna.
    Under de kommande veckorna och månaderna försöker jag vara nära Pontus, som den där killen heter, så ofta som möjligt. Jag tänker att det nog är meningen att jag ska vinna honom för Guds rike så att han blir frälst. Samtidigt är det någonting inom mig som undrar varför Gud verkar lägga de allra mest tilldragande killarna på mitt hjärta. Hur mycket har den där dragningskraften egentligen med Guds rike att göra?
    En lördagkväll i oktober hör jag ljudet av skratt och klirrande glas från korridorens sällskapsrum. Jag öppnar dörren och finner Pontus och ett gäng andra killar hukande kring ett brädspel med flaskor i händerna. Det samtalas högt och intensivt.
    ”Det är farligt att hålla sådant hemligt”, säger Pontus till en av de andra killarna. ”En bisexuell kille ska inte behöva trycka ner sina känslor, det ger psykiska skador.”
    Jag hajar till. Lyssnar noggrant på vad som sägs utan att visa mitt plötsliga intresse för samtalet.
    ”Man måste ge sig själv tillåtelse att vara den man är”, säger Pontus myndigt, och jag undrar om han inte sneglar lite försiktigt åt mitt håll?

På jullovet åker jag ner till föräldrarna i Småland. Under pauserna mellan de obligatoriska släktkalasen surfar jag i hemlighet omkring på ett gayforum på nätet, samtalar och flörtar med olika killar och bläddrar bland deras bilder. Under vissa perioder använder jag gayforum på det sättet, sedan får jag dåligt samvete, släcker ner mina användarkonton och ber Gud om förlåtelse. Efter ett tag ångrar jag mig igen och genomgår samma process med ett nytt, likadant konto.
    Den här julen har jag fått kontakt med en tjugotvåårig kille som uppger att han bor i samma del av Stockholm som jag. Han skickar en bild på sig själv med bar överkropp. Ansiktet döljs av en uppdragen tröja. Snabbt tar jag en liknande bild på mig själv i spegeln. Ansiktet klipper jag bort i ett redigeringsprogram innan jag skickar iväg den. Sedan fortsätter samtalet. Tonen blir snabbt flörtig, någonting jag vågar tillåta mig i skydd av den relativa anonymiteten, och killen bjuder in mig att besöka honom under nyårshelgen, när han ska vara husvakt åt sina föräldrar. Det finns bastu i källaren, tillägger, han och skickar en smiley som blinkar med ena ögat.
    Under samtalets gång framkommer det att killen jag pratar med bor i ett litet studentrum, inte långt från föräldrarnas villa. Var då, undrar jag, och det visar sig att vi är grannar i samma studentboende. Konversationen blir genast spänd. En oroväckande pusselbit läggs på plats inom mig, och jag tittar ytterligare en gång på den okände killens bilder. Jo, det skulle faktiskt kunna vara min förälskelse Pontus jag pratar med! Hjärtat far så högt upp i halsen att jag nästan kvävs. Allt stämmer: det killen berättat om sina föräldrar, var han bor, utseendet, kläderna. Jag klickar fram bilden av mig själv, den jag delade med honom för en stund sedan, och inser panikslagen att jag har på mig ett bälte som Pontus förmodligen skulle känna igen. Dessutom har jag avslöjat att jag är hos mina föräldrar i Småland, vilket han såklart vet at jag är. Skit också!
    Jag loggar ut från kontot på gaysajten och raderar det. Ångesten kramar om varje muskel i kroppen. Vi har haft så många samtal i korridoren, Pontus och jag, och hela tiden har jag försökt att inte visa min starka förälskelse. Jag har istället velat visa honom ett gott exempel på en kristen kille, och när det finns tillfälle delar jag mer än gärna med mig av min tro så att han kan bli frälst. Nu stöter vi på varandra (i dubbel bemärkelse) på ett gayforum! Min fantasivärld frontalkrockar med verkligheten. Inte nog med att läget är vansinnigt pinsamt, det kan dessutom underminera hela mitt vittnesbörd. Gode Gud, vad har jag gjort?
    Den oundvikliga resan tillbaka till Stockholm närmar sig, och min ångest ökar stadigt i takt med klockans tickande. Jag vill inte åka tillbaka. Hur ska jag orka träffa Pontus i korridoren? Jag inser att det minst pinsamma är att ta tjuren vid hornen, och bestämmer mig för att skicka ett sms till honom:
    På väg tillbaka från Småland. Vi skulle kanske behöva prata lite med varandra när jag kommer hem?
    Några oändligt långa timmar senare piper telefonen till. Vid det laget sitter jag redan på tåget.
    Hej. Klart vi kan snacka. Vad sägs om te och kladdkaka ikväll?
    Den kvällen rör sig tankarna som het lava i huvudet. Jag möter Pontus på hans rum, han dunkar mig broderligt i ryggen och pekar på soffbordet där en rykande kladdkaka ligger och väntar.
    ”Tack”, säger jag, och slår mig ner.
    Pontus skär upp kakan och frågar mig hur julen har varit. Jag svarar till en början kortfattat och sväljer torrt mellan varje stavelse. Sedan märker jag att Pontus inte verkar tro att vårt samtal ska handla om något speciellt. Han säger att han blev glad när jag föreslog att vi skulle ses, eftersom det var längesedan vi pratade ordentligt med varandra. Det går upp för mig att jag kanske har tagit fel. Pontus verkar inte känna till det där med chatten. Han kanske inte upptäckte att det var jag? Eller spelar han teater? Hur som helst bestämmer jag mig i sista sekunden för att låta saken bero. Även om situationen skulle vara så illa som jag först befarat, är det tydligt att Pontus inte har för avsikt att ta upp ämnet.

En tid senare. Jag är fortfarande inte övertygad om att Pontus inte har avslöjat mig, trots att han inte har yppat så mycket som ett enda ord om det där pinsamma chattsamtalet.
    Efter en lång dag med studier på högskolan och frivilligarbete i församlingen släpar jag mig in till sällskapsrummet och slänger mig i soffan. Någon har lämnat tv:n påslagen. Jag slumrar till en stund, och när jag slår upp ögonen sitter Pontus bredvid mig. Han har bytt tv-kanal och följer uppmärksamt hockeytabellen som rullas upp på skärmen. Jag noterar hans närvaro, men säger ingenting. En uppgiven hetta sprider sig genom kroppen, en längtan så stark att jag i just det ögonblicket inte orkar bry mig om rätt eller fel. All kamp är som bortblåst. Jag är för trött för att vara duktig. När jag försiktigt öppnar ögonen faller blicken på Pontus alldeles perfekta läppar. Snälla, kyss mig, tänker jag eftertryckligt. Jag önskar att orden kunde tränga ut genom skallbenet och nå Pontus hjärta genom telepati. Han ser på mig nu. Jag känner hans blick mot min hud. Visst är han väl också… som jag?
    ”God morgon”, fnissar han.
    ”Hej.”
    ”Du ser för fan inte klok ut när du sover.”