Personligen har jag, som vissa av er kanske har läst i intervjuer, uttryckt en tvådelad känsla inför utsikten att det kan komma ett förbud på det här området. I grund och botten är jag helt med på att omvändelseterapi inte borde förekomma, och är glad att frågan lyfts.

Ett krux i sammanhanget är dock, vilket rapporten också påpekar, att det inte finns någon allmändefinition av ”omvändelseterapi” och att det tolkas olika snävt av olika aktörer. MUCF vill helst använda begreppet omvändelse-försök, och definierar det som: ”försök att få någon att förändra, permanent dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet eller uttrycka kön på det sätt personen själv vill”. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklas och vad en eventuell utredning kommer fram till. Vad innebär till exempel ”försök att få någon att… avstå från av leva i enlighet med sin sexuella läggning”? Betyder det att en pastor eller präst inte får predika avhållsamhet? Eller är det en alltför snäv tolkning? Själva skriver MUCF att ”en utredning bör även få i uppdrag att utarbeta en lämplig definition av omvändelseförsök i en eventuell lagstiftning och utreda hur lagstiftning kan utformas för att vara förenlig med mänskliga rättigheter, inklusive religionsfriheten.” Det låter bra. Hoppas denna ambition får genomslag och att samhället kan hitta ett sätt att ge adekvat stöd åt dem som utsätts för omvändelseterapi (vilket FN jämställer med tortyr!).

Min andra tveksamhet, som jag hoppas att e utredning tar hänsyn till, är hur ett förbud skulle påverka dem som utsätts för omvändelseförsök. Kan vi förvända oss att det gör livet enklare för dem? Finns det risk att de blir utsatta ännu mer i hemlighet och att pressen på att inte ange förövarna ökar? Förövarna kan i en församlingskontext vara nära vänner, föräldrar, andliga ledare och släktingar. Det här tål att funderas på. Det viktigaste i sammanhanget är ju att de som utsätts för, eller skulle ha utsatts för, kränkande och traumatiserande omvändelseförsök faktiskt blir hjälpta, förstår hur skadlig praktiken är, vet vart de kan vända sig, vilka rättigheter de har, och att de faktiskt våga ta steget att prata om sina erfarenheter med någon som kan hjälpa. Det måste också tas i beaktning att känslan av att vilja bekämpa sin sexuells läggning kan komma inifrån en själv, och att det måste kännas okej att få erkänna den upplevelsen och säga: ”jag vill inte vara sådan här”. Det finns annars en risk för att samhället blir ”dem som ändå inte förstår min upplevelse och tar den på allvar”. Så går kanske en ung hbtq-person istället med sin upplevelse till någon som hen tycker förstår, till exempel en religiös ledare som tror att sexuell läggning går att ”bota”. Ja, det är inta en enkel sak detta.

Till syvende och sist är det bra att detta lyfts fram på agendan. Nu är det tid att lyssna på deras berättelser som detta berör!

Anton Lundholm