Hej alla vänner!
I år fick jag äntligen möjlighet att göra ett ordentligt besök på bokmässan i Göteborg, och vilken fest det var! Tänk att få vara på samma plats som tusentals läsande och skrivande människor, lyssna till spännande och engagerande föredrag, inspireras och träffa sina förebilder. Här kommer några bilder.
Anton Lundholm
Ja, det är mycket på tapeten för tillfället. Jag har den senaste tiden medverkat i två olika tidningsintervjuer, i Göteborgsposten och QX, med anledning av den statliga utredningen kring ett eventuellt förbud mot så kallad ”omvändelseterapi”. QX har också valt att ta in ”Välkommen in i min garderob” i sin webbshop, vilket känns väldigt roligt.
Personligen hoppas jag att fler ska hitta till, och vilja ta del av, min berättelse. Framför allt vore det glädjande om fler började fundera på ett balanserat och konstruktivt sätt kring hbtqi och väckelsekristendom. Tänk om karismatisk andlighet, hög bibelsyn och gospel-lovsånger inte automatiskt skulle behöva förknippas med ett avståndstagande från hbtgi-personers längtan, tro, relationer och liv…
Jag är nöjd med båda tidningsintervjuerna, även om jag tycker att QX-artikeln blev snäppet bättre. Det är en speciell situation att berätta om sitt liv i mediala kanaler. Jag vill ju att det ska bli så rätt som möjligt, samtidigt som jag försöker ha en stor förståelse för att det alltid är fråga om tolkningar som någon annan gör av mitt liv. Journalisten skriver ju efter att att ha sett på mig genom just sina personliga glasögon, såklart. På det sättet är det inta bara min berättelse som kommer fram, utan också journalistens tolkning av den. Så måste det vara, tänker jag. Att det också blir en något grovhuggen och förenklad version av sanningen som kommer fram i en kortare text, har jag förståelse för. Jag skriver ju själv, och har dessutom arbetstränat på en tidningsredaktion. Trots det kan jag känna ett visst obehag när jag läser mina egna spontana ord och formuleringar på pränt i efterhand, och är inte alltid jättenöjd. Var det verkligen ”hundratals” deltagare på det där mötet jag nämnde? Var det kanske hundra? Eller tvåhundra? Minst femtio måste det väl ändå ha varit… eller?
Det är också mycket som pågår just nu när det gäller den nya boken, antologin ”En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderande församling”. Redan ikväll går den första av två releasekvällar av stapeln i Betlehemskyrkan i Göteborg. (Kvällen kommer att livesändas HÄR.) Nästa tillfälle är i Immanuelskyrkan i Stockholm den 10 mars. (Den kvällen livesänds HÄR.) Under dessa kvällar kommer vi att få lyssna till samtal med några av författarna kring bokens budskap, höra läsningar ur boken, köpa fika och njuta av livemusik. Det kommer också att finnas möjlighet att köpa böcker till ett bra pris. Själv kommer jag att medverka under kvällen i Stockholm. Jag hoppas att vi ses där!
Antologin En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderande församling har äntligen kommit ut, och om bara ett par veckor är det dags för en release-kväll i Immanuelskyrkan, Stockholm. Boka in torsdagen den 10 mars kl 18.30!
Under kvällen kommer du att få lyssna till ett samtal kring hur kristna församlingar kan bli tryggare platser för hbtq-personer och hur församlingar kan välkomna och bejaka hbtq-personer fullt ut och samtidigt vara trogen Bibelns texter och det kristna evangeliet, höra läsningar ur boken, lyssna på livemusik och ha möjlighet att köpa fika och införskaffa boken till ett bra pris. Det kommer också finnas möjlighet att ställa frågor.
Jag själv kommer att berätta personligt om att komma ut som homosexuell i en frikyrklig miljö. Emanuel Johansson (teologistudent och engagerad i EKHO) delar erfarenheter av att vara trans och kristen. Roland Stahre (pingstpastor, låtskrivare och sjukhuspastor) och Anna-Carin Caspersson (socialpedagog och verksamhets-utvecklare på EKHO-Göteborg) samtalar om vilka som får plats i församlingens gemenskap. Jenny Dobers (pastor och regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan region Stockholm), Christian Eidevald (docent vid Stockholms och Göteborgs universitet och forsknings-ansvarig vid Göteborgs stads förskoleförvaltning) och Anna-Karin Caspersson kommer att lyfta fram praktiska råd kring inkudering.
Samtalsledare är Lena Frisell (verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Bilda och styrelsemedlem i riksförbundet EKHO) och Lina Mattebo (redaktör, journalist och skribent).
Under kvällen får vi lyssna till musik av den fantastiska musikern, sångerskan och körledaren Sabina Lilja.
Kvällen görs i samverkan med Argument förlag, studieförbundet Bilda, EKHO Stockholm samt Riksförbundet EKHO.
Anmäl gärna ditt intresse på vårt Facebook-event.
Vi kommer även att sända digitalt från kvällen HÄR.
Så var det äntligen dags för boksläpp!
Från och med idag finns antologin En enda kropp – vägar till en hbtq-inkluderade församling att köpa i bokhandlarna. Vi är många som har arbetat tillsammans med den här boken, och jag är stolt att få vara en del av projektet.
Sofia fogelström (präst) och jag har tillsammans skrivit kapitlet Det som hände var att jag blev kär – en brevväxling om att komma ut som hbtq-person i en kyrklig miljö. Där samtalar vi med varandra, ställer frågor och resonerar kring hur det kan vara att inte följa hetero-normen som kristen i en församlingsmiljö.
Allt som allt är det sjutton skribenter från en rad olika samfund (Pingst, EFS, Equmeniakyrkan, EFK och Svenska kyrkan) som medverkar i boken:
Köp En enda kropp från Argument förlags näthandel (öppnas i ny flik) och använd koden ”REGNBÅGE” så får du rabatterat pris 179.- (ord. pris 198.-)
Studieförbundet Sensus har tagit fram ett samtalsmaterial till boken, som finns att tillgå HÄR (öppnas i ny flik).
Mer info kommer… Håll utkik!
Hej vänner!
Centrumkyrkan i Norrköping har inbjudit mig till deras ”Mitt i livet”-kväll, onsdagen den 21 november kl 19.00. Passa på att komma dit om du är i närheten, så ses vi! Jag kommer att berätta om ”Välkommen in i min garderob” och mina erfarenheter av att vara gay inom frikyrkligheten, och det kommer att finnas tid för frågor och samtal. Jag hoppas också också hinna få fram böcker att sälja till ett extra förmånligt pris.
Låt mig också påminna om att ”Välkommen in i min garderob” finns till rabatterat pris fram till nyår. Passa på att tipsa vänner och bekanta, och köp några exemplar att ge bort i julklapp eller gå-bort-present. Länkar finns här på hemsidan och på Facebook. Har du människor i din omgivning som du tror skulle vara intresserade av frågor kring kristen tro, frikyrklighet och homosexualitet – bjud in dem till min Facebook-sida.
Ha det gott i höstmörkret!
Anton Lundholm
Hej!
Ett stort tack till alla som deltog i ”Litterär salong under regnbågen” under EuroPride i Göteborg. Jag uppskattade mycket att få vara där, och tycker att det blev ett bra samtal. Tack speciellt till er som tog personlig kontakt. Jag fick med mig många uppmuntrande ord, och en och annan utmaning att ta med mig framöver. Det gläder mig mycket. Tusen tack!
Glöm inte heller att det just nu finns ett mycket förmånligt erbjudande för den som beställer ”Välkommen in i min garderob” via webben. Endast 154 kr! Passa på att köpa ett extra exemplar till en vän, släkting eller bekant.
Nu till en premiär: här nedanför delar jag nämligen med mig av ett bonuskapitel som inte kom med i den slutliga versionen av ”Välkommen in i min garderob”. En smått pinsam berättelse som är alldeles sann, och som inträffade en kort tid efter att jag flyttade in i en studentkorridor i Stockholm för snart tio år sedan… Håll till godo!
/ Anton
Mitt studentrum ligger i en korridor på tredje våningen och det finns ingen hiss. Mödosamt kånkar jag upp möbler och kartonger med prylar, men trots min envishet går jag bet på det tunga pianot. I jakt på en hjälpande hand knackar jag försiktigt på den närmsta granndörren men ingen öppnar. Jag går vidare till nästa dörr, och fortsätter på det sättet tills jag kommit en bra bit ner i korridoren. Det är helg. Många är bortresta. Jag bestämmer mig ändå för att göra ett sista försök, knackar på ytterligare en dörr och väntar.
Låset vrids om och en kille, något yngre än jag, tittar yrvaket ut. Mina ögon stirrar överrumplat in i det vackraste ansikte jag någonsin sett och hjärtat hoppar över några slag. Killens hår står på ända, ögonen lyser klarblå och ansiktslinjerna ger ett både vuxet och pojkaktigt intryck. I nästa sekund ser jag min egen korkade uppsyn, liksom utifrån mig själv, återtar fattningen och frågar om killen i dörren kan hjälpa mig att bära upp mitt piano. Motvilligt drar han på sig ett par frottétofflor och följer efter mig ut i korridoren och nedför trapporna.
Under de kommande veckorna och månaderna försöker jag vara nära Pontus, som den där killen heter, så ofta som möjligt. Jag tänker att det nog är meningen att jag ska vinna honom för Guds rike så att han blir frälst. Samtidigt är det någonting inom mig som undrar varför Gud verkar lägga de allra mest tilldragande killarna på mitt hjärta. Hur mycket har den där dragningskraften egentligen med Guds rike att göra?
En lördagkväll i oktober hör jag ljudet av skratt och klirrande glas från korridorens sällskapsrum. Jag öppnar dörren och finner Pontus och ett gäng andra killar hukande kring ett brädspel med flaskor i händerna. Det samtalas högt och intensivt.
”Det är farligt att hålla sådant hemligt”, säger Pontus till en av de andra killarna. ”En bisexuell kille ska inte behöva trycka ner sina känslor, det ger psykiska skador.”
Jag hajar till. Lyssnar noggrant på vad som sägs utan att visa mitt plötsliga intresse för samtalet.
”Man måste ge sig själv tillåtelse att vara den man är”, säger Pontus myndigt, och jag undrar om han inte sneglar lite försiktigt åt mitt håll?
På jullovet åker jag ner till föräldrarna i Småland. Under pauserna mellan de obligatoriska släktkalasen surfar jag i hemlighet omkring på ett gayforum på nätet, samtalar och flörtar med olika killar och bläddrar bland deras bilder. Under vissa perioder använder jag gayforum på det sättet, sedan får jag dåligt samvete, släcker ner mina användarkonton och ber Gud om förlåtelse. Efter ett tag ångrar jag mig igen och genomgår samma process med ett nytt, likadant konto.
Den här julen har jag fått kontakt med en tjugotvåårig kille som uppger att han bor i samma del av Stockholm som jag. Han skickar en bild på sig själv med bar överkropp. Ansiktet döljs av en uppdragen tröja. Snabbt tar jag en liknande bild på mig själv i spegeln. Ansiktet klipper jag bort i ett redigeringsprogram innan jag skickar iväg den. Sedan fortsätter samtalet. Tonen blir snabbt flörtig, någonting jag vågar tillåta mig i skydd av den relativa anonymiteten, och killen bjuder in mig att besöka honom under nyårshelgen, när han ska vara husvakt åt sina föräldrar. Det finns bastu i källaren, tillägger, han och skickar en smiley som blinkar med ena ögat.
Under samtalets gång framkommer det att killen jag pratar med bor i ett litet studentrum, inte långt från föräldrarnas villa. Var då, undrar jag, och det visar sig att vi är grannar i samma studentboende. Konversationen blir genast spänd. En oroväckande pusselbit läggs på plats inom mig, och jag tittar ytterligare en gång på den okände killens bilder. Jo, det skulle faktiskt kunna vara min förälskelse Pontus jag pratar med! Hjärtat far så högt upp i halsen att jag nästan kvävs. Allt stämmer: det killen berättat om sina föräldrar, var han bor, utseendet, kläderna. Jag klickar fram bilden av mig själv, den jag delade med honom för en stund sedan, och inser panikslagen att jag har på mig ett bälte som Pontus förmodligen skulle känna igen. Dessutom har jag avslöjat att jag är hos mina föräldrar i Småland, vilket han såklart vet at jag är. Skit också!
Jag loggar ut från kontot på gaysajten och raderar det. Ångesten kramar om varje muskel i kroppen. Vi har haft så många samtal i korridoren, Pontus och jag, och hela tiden har jag försökt att inte visa min starka förälskelse. Jag har istället velat visa honom ett gott exempel på en kristen kille, och när det finns tillfälle delar jag mer än gärna med mig av min tro så att han kan bli frälst. Nu stöter vi på varandra (i dubbel bemärkelse) på ett gayforum! Min fantasivärld frontalkrockar med verkligheten. Inte nog med att läget är vansinnigt pinsamt, det kan dessutom underminera hela mitt vittnesbörd. Gode Gud, vad har jag gjort?
Den oundvikliga resan tillbaka till Stockholm närmar sig, och min ångest ökar stadigt i takt med klockans tickande. Jag vill inte åka tillbaka. Hur ska jag orka träffa Pontus i korridoren? Jag inser att det minst pinsamma är att ta tjuren vid hornen, och bestämmer mig för att skicka ett sms till honom:
På väg tillbaka från Småland. Vi skulle kanske behöva prata lite med varandra när jag kommer hem?
Några oändligt långa timmar senare piper telefonen till. Vid det laget sitter jag redan på tåget.
Hej. Klart vi kan snacka. Vad sägs om te och kladdkaka ikväll?
Den kvällen rör sig tankarna som het lava i huvudet. Jag möter Pontus på hans rum, han dunkar mig broderligt i ryggen och pekar på soffbordet där en rykande kladdkaka ligger och väntar.
”Tack”, säger jag, och slår mig ner.
Pontus skär upp kakan och frågar mig hur julen har varit. Jag svarar till en början kortfattat och sväljer torrt mellan varje stavelse. Sedan märker jag att Pontus inte verkar tro att vårt samtal ska handla om något speciellt. Han säger att han blev glad när jag föreslog att vi skulle ses, eftersom det var längesedan vi pratade ordentligt med varandra. Det går upp för mig att jag kanske har tagit fel. Pontus verkar inte känna till det där med chatten. Han kanske inte upptäckte att det var jag? Eller spelar han teater? Hur som helst bestämmer jag mig i sista sekunden för att låta saken bero. Även om situationen skulle vara så illa som jag först befarat, är det tydligt att Pontus inte har för avsikt att ta upp ämnet.
En tid senare. Jag är fortfarande inte övertygad om att Pontus inte har avslöjat mig, trots att han inte har yppat så mycket som ett enda ord om det där pinsamma chattsamtalet.
Efter en lång dag med studier på högskolan och frivilligarbete i församlingen släpar jag mig in till sällskapsrummet och slänger mig i soffan. Någon har lämnat tv:n påslagen. Jag slumrar till en stund, och när jag slår upp ögonen sitter Pontus bredvid mig. Han har bytt tv-kanal och följer uppmärksamt hockeytabellen som rullas upp på skärmen. Jag noterar hans närvaro, men säger ingenting. En uppgiven hetta sprider sig genom kroppen, en längtan så stark att jag i just det ögonblicket inte orkar bry mig om rätt eller fel. All kamp är som bortblåst. Jag är för trött för att vara duktig. När jag försiktigt öppnar ögonen faller blicken på Pontus alldeles perfekta läppar. Snälla, kyss mig, tänker jag eftertryckligt. Jag önskar att orden kunde tränga ut genom skallbenet och nå Pontus hjärta genom telepati. Han ser på mig nu. Jag känner hans blick mot min hud. Visst är han väl också… som jag?
”God morgon”, fnissar han.
”Hej.”
”Du ser för fan inte klok ut när du sover.”
Kära läsare,
Jag hoppas att du har haft en fin jul- och nyårshelg och en bra start på den nya året.
För egen del har jag spännande nyheter. I fredags publicerade Kyrkpressen en lång intervju med undertecknad angående ”Välkommen in i min garderob”. Kyrkpressen är en kristen tidning som når omkring 90 000 läsare i Svenskfinland, och nu hoppas jag såklart att nå fram med min berättelse till en finsk läsekrets. (Läs artikeln HÄR.)
Det är också glädjande att se den jämna ström av hälsningar, brev och mejl från läsare som fortsätter att komma till mig. Tack för all uppmuntran, och för det stora förtroendet att få ta del av era berättelser och erfarenheter! Jag försöker att svara, även om det kan bli kortfattat, så om du inte har fått något svar ber jag om ditt tålamod.
Om du ännu inte har läst ”Välkommen in i min garderob”, eller känner någon som du tror skulle uppskatta boken, kan du köpa den HÄR, i andra bokhandlar på webben eller i någon fysisk bokhandel nära dig (exempelvis akademibokhandeln eller kristna bokhandlar).
Anton Lundholm
Dagar och veckor går… Det börjar lugna ner sig lite nu efter den mediadebatt som blossade uppkring utgivningen av ”Välkommen in i min garderob” och antologin ”Välkomna varandra” som Libris gav ut samtidigt. Jag har medvetet valt att inte gå in i diskussioner kring teologiska sakfrågor, det får andra göra. Just nu är mitt bidrag till samtalet den personliga berättelse som jag delar i min bok. På tal om det är det många läsare som har hört av sig med uppmuntrade ord och värme. Tack för det! Det är så roligt att höra hur min berättelse hittar till människor på olika platser och i olika sammanhang. Fortsätt gärna att höra av er.
För er som missade releasefesten den 10 november kommer här två filmklipp. I det första läser jag läser ett par avsnitt ur boken, och sedan kommer en kort intervju med mig. Håll till godo!
Äntligen är releasedagen här, och från och med idag ska det gå att köpa ”Välkommen in i min garderob” i bokhandeln (tyvärr verkar närbokhandlarna inte släppa den förrän i morgon). Vad spännande! Hoppas den når många läsare runt om i landet.
Idag publicerar tidningen Dagen en längre intervju med mig som jag är väldigt nöjd med och stolt över (Läs den HÄR). Artikeln i Året runt har också kommit, efter intervjun som gjordes för flera månader sedan. Så bollen har börjar rulla.
Det är en galen vecka för mig, kan man säga. Tidningar, bloggar och sociala medier har snabbat upp att boken kommer och samtalen kring homosexuella personer i frikyrkorna är redan igång. Att det blossar upp taggiga diskussioner kring detta i olika kommentarsfält är såklart smärtsamt, men väntat och oundvikligt. Angående detta skulle jag vilja dela en bön jag skrev för några dagar sedan:
”Gud hjälp oss att hålla våra hjärtan varma och huvuden kalla i samtal och kommentarsfält framöver. Hjälp oss att visa våra meningsmotståndare den förståelse, respekt och kärlek vi själva önskar få. Hjälp oss Gud att hålla en god ton när det behövs sägas något, och att förstå när det är bättre att tiga. Låt oss få vara fredsmäklare och brobyggare.”
Med värme,
Anton Lundholm
Anton Lundholm 