För några dagar sedan såg jag filmen Boy Erased, med bland andra Nicole Kidman, Russel Crowe och Troye Sivan i några av rollerna. Filmen bygger På Garrard Conleys självbiografi, där han delar med sig av sina upplevelser inom den så kallade ex-gay rörelsen – ett samlingsnamn på organisationer som med tveksamma terapimetoder på kristen grund försöker förändra hbtq-personers sexuella läggning. Att se filmen var både njutbart och plågsamt: det är en välgjord och välspelad film, men de teman som berörs är givetvis smärtsamma för mig att ta del av.

För det första är mitt intryck att Boy Erased utgör en i detalj korrekt beskrivning av, inte bara Garrard Conleys egna upplevelser, utan delar av kärnan inom själva ex-gay ideologin. Jag kände igen mycket tankegods från min egen resa, och därför var det obehagligt att se filmen. För det andra tänker jag att filmen representerar en inte obetydande del av hbtq-personers erfarenheter av frikyrklig kristendom. Även för de hbtq-personer som inte själva har utsatts för övergrepp, är inte sällan bilden av frikyrklighet präglad av liknande berättelser. Något som kan vara viktigt för oss kristna att ha med oss i mötet med dessa personer och i samtal om hbtq-frågor. Särskilt när det rimmar illa med vår egen självbild.

Så, skaffa ytterligare ett perspektiv; ta dig till en biograf som visar Boy Erased!

Med värme i höstmörkret,
Anton