Hej!

Ett stort tack till alla som deltog i ”Litterär salong under regnbågen” under EuroPride i Göteborg. Jag uppskattade mycket att få vara där, och tycker att det blev ett bra samtal. Tack speciellt till er som tog personlig kontakt. Jag fick med mig många uppmuntrande ord, och en och annan utmaning att ta med mig framöver. Det gläder mig mycket. Tusen tack!

Glöm inte heller att det just nu finns ett mycket förmånligt erbjudande för den som beställer ”Välkommen in i min garderob” via webben. Endast 154 kr! Passa på att köpa ett extra exemplar till en vän, släkting eller bekant.

Nu till en premiär: här nedanför delar jag nämligen med mig av ett bonuskapitel som inte kom med i den slutliga versionen av ”Välkommen in i min garderob”. En smått pinsam berättelse som är alldeles sann, och som inträffade en kort tid efter att jag flyttade in i en studentkorridor i Stockholm för snart tio år sedan… Håll till godo!

/ Anton

PINSAMT FÖRÄLSKAD

Mitt studentrum ligger i en korridor på tredje våningen och det finns ingen hiss. Mödosamt kånkar jag upp möbler och kartonger med prylar, men trots min envishet går jag bet på det tunga pianot. I jakt på en hjälpande hand knackar jag försiktigt på den närmsta granndörren men ingen öppnar. Jag går vidare till nästa dörr, och fortsätter på det sättet tills jag kommit en bra bit ner i korridoren. Det är helg. Många är bortresta. Jag bestämmer mig ändå för att göra ett sista försök, knackar på ytterligare en dörr och väntar.
    Låset vrids om och en kille, något yngre än jag, tittar yrvaket ut. Mina ögon stirrar överrumplat in i det vackraste ansikte jag någonsin sett och hjärtat hoppar över några slag. Killens hår står på ända, ögonen lyser klarblå och ansiktslinjerna ger ett både vuxet och pojkaktigt intryck. I nästa sekund ser jag min egen korkade uppsyn, liksom utifrån mig själv, återtar fattningen och frågar om killen i dörren kan hjälpa mig att bära upp mitt piano. Motvilligt drar han på sig ett par frottétofflor och följer efter mig ut i korridoren och nedför trapporna.
    Under de kommande veckorna och månaderna försöker jag vara nära Pontus, som den där killen heter, så ofta som möjligt. Jag tänker att det nog är meningen att jag ska vinna honom för Guds rike så att han blir frälst. Samtidigt är det någonting inom mig som undrar varför Gud verkar lägga de allra mest tilldragande killarna på mitt hjärta. Hur mycket har den där dragningskraften egentligen med Guds rike att göra?
    En lördagkväll i oktober hör jag ljudet av skratt och klirrande glas från korridorens sällskapsrum. Jag öppnar dörren och finner Pontus och ett gäng andra killar hukande kring ett brädspel med flaskor i händerna. Det samtalas högt och intensivt.
    ”Det är farligt att hålla sådant hemligt”, säger Pontus till en av de andra killarna. ”En bisexuell kille ska inte behöva trycka ner sina känslor, det ger psykiska skador.”
    Jag hajar till. Lyssnar noggrant på vad som sägs utan att visa mitt plötsliga intresse för samtalet.
    ”Man måste ge sig själv tillåtelse att vara den man är”, säger Pontus myndigt, och jag undrar om han inte sneglar lite försiktigt åt mitt håll?

På jullovet åker jag ner till föräldrarna i Småland. Under pauserna mellan de obligatoriska släktkalasen surfar jag i hemlighet omkring på ett gayforum på nätet, samtalar och flörtar med olika killar och bläddrar bland deras bilder. Under vissa perioder använder jag gayforum på det sättet, sedan får jag dåligt samvete, släcker ner mina användarkonton och ber Gud om förlåtelse. Efter ett tag ångrar jag mig igen och genomgår samma process med ett nytt, likadant konto.
    Den här julen har jag fått kontakt med en tjugotvåårig kille som uppger att han bor i samma del av Stockholm som jag. Han skickar en bild på sig själv med bar överkropp. Ansiktet döljs av en uppdragen tröja. Snabbt tar jag en liknande bild på mig själv i spegeln. Ansiktet klipper jag bort i ett redigeringsprogram innan jag skickar iväg den. Sedan fortsätter samtalet. Tonen blir snabbt flörtig, någonting jag vågar tillåta mig i skydd av den relativa anonymiteten, och killen bjuder in mig att besöka honom under nyårshelgen, när han ska vara husvakt åt sina föräldrar. Det finns bastu i källaren, tillägger, han och skickar en smiley som blinkar med ena ögat.
    Under samtalets gång framkommer det att killen jag pratar med bor i ett litet studentrum, inte långt från föräldrarnas villa. Var då, undrar jag, och det visar sig att vi är grannar i samma studentboende. Konversationen blir genast spänd. En oroväckande pusselbit läggs på plats inom mig, och jag tittar ytterligare en gång på den okände killens bilder. Jo, det skulle faktiskt kunna vara min förälskelse Pontus jag pratar med! Hjärtat far så högt upp i halsen att jag nästan kvävs. Allt stämmer: det killen berättat om sina föräldrar, var han bor, utseendet, kläderna. Jag klickar fram bilden av mig själv, den jag delade med honom för en stund sedan, och inser panikslagen att jag har på mig ett bälte som Pontus förmodligen skulle känna igen. Dessutom har jag avslöjat att jag är hos mina föräldrar i Småland, vilket han såklart vet at jag är. Skit också!
    Jag loggar ut från kontot på gaysajten och raderar det. Ångesten kramar om varje muskel i kroppen. Vi har haft så många samtal i korridoren, Pontus och jag, och hela tiden har jag försökt att inte visa min starka förälskelse. Jag har istället velat visa honom ett gott exempel på en kristen kille, och när det finns tillfälle delar jag mer än gärna med mig av min tro så att han kan bli frälst. Nu stöter vi på varandra (i dubbel bemärkelse) på ett gayforum! Min fantasivärld frontalkrockar med verkligheten. Inte nog med att läget är vansinnigt pinsamt, det kan dessutom underminera hela mitt vittnesbörd. Gode Gud, vad har jag gjort?
    Den oundvikliga resan tillbaka till Stockholm närmar sig, och min ångest ökar stadigt i takt med klockans tickande. Jag vill inte åka tillbaka. Hur ska jag orka träffa Pontus i korridoren? Jag inser att det minst pinsamma är att ta tjuren vid hornen, och bestämmer mig för att skicka ett sms till honom:
    På väg tillbaka från Småland. Vi skulle kanske behöva prata lite med varandra när jag kommer hem?
    Några oändligt långa timmar senare piper telefonen till. Vid det laget sitter jag redan på tåget.
    Hej. Klart vi kan snacka. Vad sägs om te och kladdkaka ikväll?
    Den kvällen rör sig tankarna som het lava i huvudet. Jag möter Pontus på hans rum, han dunkar mig broderligt i ryggen och pekar på soffbordet där en rykande kladdkaka ligger och väntar.
    ”Tack”, säger jag, och slår mig ner.
    Pontus skär upp kakan och frågar mig hur julen har varit. Jag svarar till en början kortfattat och sväljer torrt mellan varje stavelse. Sedan märker jag att Pontus inte verkar tro att vårt samtal ska handla om något speciellt. Han säger att han blev glad när jag föreslog att vi skulle ses, eftersom det var längesedan vi pratade ordentligt med varandra. Det går upp för mig att jag kanske har tagit fel. Pontus verkar inte känna till det där med chatten. Han kanske inte upptäckte att det var jag? Eller spelar han teater? Hur som helst bestämmer jag mig i sista sekunden för att låta saken bero. Även om situationen skulle vara så illa som jag först befarat, är det tydligt att Pontus inte har för avsikt att ta upp ämnet.

En tid senare. Jag är fortfarande inte övertygad om att Pontus inte har avslöjat mig, trots att han inte har yppat så mycket som ett enda ord om det där pinsamma chattsamtalet.
    Efter en lång dag med studier på högskolan och frivilligarbete i församlingen släpar jag mig in till sällskapsrummet och slänger mig i soffan. Någon har lämnat tv:n påslagen. Jag slumrar till en stund, och när jag slår upp ögonen sitter Pontus bredvid mig. Han har bytt tv-kanal och följer uppmärksamt hockeytabellen som rullas upp på skärmen. Jag noterar hans närvaro, men säger ingenting. En uppgiven hetta sprider sig genom kroppen, en längtan så stark att jag i just det ögonblicket inte orkar bry mig om rätt eller fel. All kamp är som bortblåst. Jag är för trött för att vara duktig. När jag försiktigt öppnar ögonen faller blicken på Pontus alldeles perfekta läppar. Snälla, kyss mig, tänker jag eftertryckligt. Jag önskar att orden kunde tränga ut genom skallbenet och nå Pontus hjärta genom telepati. Han ser på mig nu. Jag känner hans blick mot min hud. Visst är han väl också… som jag?
    ”God morgon”, fnissar han.
    ”Hej.”
    ”Du ser för fan inte klok ut när du sover.”